Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. ;• - ■ ....–––––––––––- .. .-............—..........
Per Hallström
Hon gick rätt emot honom. Gången var mycket snabb,
nästan springande. Ansiktet lyste i dunklet af blekhet, men
också af något annat, han visste icke ännu hvad.
När hon var tätt inpå honom, öppnade hon munnen
för att tala, men det kom intet ljud. Hon hade varit så van
att tvinga dem tillbaka i hans närhet, nu nekade de sin tjänst.
Hennes händer famlade upp mot bröstet, hejdade sig som
alltid, darrade, stodo still. De tusen sting, som hon lidit i
stumhet, nu voro deras uddar där igen. Det kom en spänd
stelhet i hennes ansikte, och allting samlade sig till kamp.
Så lät hon det oundvikliga komma.
Händerna flögo upp mot hjärtat och kramade fast om
det, som om de velat trycka djupare in allt det skarpa där,
slöto sig krampaktigt som för att hämma ett blodflöde. Det
var henne ett gränslöst lidande att icke få tala.
Så rörde sig de strama läpparna. Nu kom det.
Men det blef icke ord längre, knappt ett mänskligt ljud.
I ett vildt befriande skrik bröt det fram, en storm af jubel
öfver att tystnaden ändtligen var sprängd, men i detsamma
en ångest inför ännu något nytt, något väldigare än allt det
andra. Och hon vacklade och sjönk mot golfvet.
Hon hann icke dit. Gabriel var uppe och hade sina
armar omkring henne. Han blef stående, fast bördan blef
mycket tung.
Hennes hufvud var tätt intill hans, hennes händer
ströko öfver hans ansikte i darrande ryckningar.
Andedräkten smekte varmt och skälfvande hans läppar. Hon
bad om förlåtelse för allt, hon kved öfver deras
gemensamma sorg, log mot deras glädje nu, biktade ett helt år
af smärta och kärlek som tryckt till blods.
Hon hade icke ord att göra det med, bara händerna,
som hon ännu förmådde röra. Till sist — allt gick ändå så
fort hade hon blott sin själ, och den gaf hon i ett långt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
