Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Stumma
underligt spändt andetag tätt intill hans mun. Så blef hon
alldeles still.
Gabriel hade kysst och kysst henne om och om igen i
jubel och gråt. Han tyckte sig bära på en ofantlig lycka, och
hela den tunga vägen dit låg glömd med allt annat hårdt och
tungt för den glans som var om dem. Men han förstod genast
hvad som händt, höll upp och stod lyssnande i stillheten.
Annorlunda kunde det inte gå, tråden kunde inte spinnas
vidare. Så måste de två mötas. Han visste inte ens, hvad
han kände inför det, blott att så var det. Men släppa henne
kunde han icke, nu då han ändtligen bar allt det åtrådda i
sin famn, och han stod och vaggade henne sakta, medan
blicken såg öfver hennes skuldra mot mörkret därute och
nattens frostiga stjärnor.
IX.
När det dröjde alltför länge, kom Nils för att hämta
hustrun tillbaka.
Då hade den främmande satt sig på sängen för att få
en hand ledig att smeka henne med. Han vaggade henne som
ett barn och stirrade stelt upp mot mannen. Han såg ut
som han brukade göra om kvällarna vid elden.
På den inträdandes förstummade häpnad gaf han intet
svar. Han strök blott Ingerts hår från pannan och visade i
smekningen, hur hvitt och förändradt hennes ansikte var.
”Hon är död,” sade han omsider. Och på Nils’
förskrämda och tonlösa gentagande af ordet: ”Hon är död
som du ser. Hon kom till mig till slut.”
Och han vaggade henne och tryckte henne intill sig
som förut, utan att det gjorde skillnad, att någon såg det
och hvem.
När mannen stod lamslagen utan en tanke, fortsatte han.
ständigt vaggande henne fram och tillbaka:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
