Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
var gosse ändå. Han hade den sublima idealitet som kan
tinnas i gossåldern och bara i den. Hans gränslösa optimism
och tro på ord och goda afsikter äro gossens, och i det
största han nått till, i hans panteistiska lyrik, rör sig under
den stora synen och stora harmonien gossens fasa för det
lif han älskar och längtar emot, emedan han anar, hvad det
skall beröfva honom, hvad det skall kosta.
Och detta, att med den sublime ynglingen där i jorden
hvilar något af ens eget lilla förflutna, något som nu är lika
dödt som han, det är nog det de känna, som nu så långt
efter vanlig tid komma och sörja vid denna graf.
Lika dödt som han? Lika lefvande också kanske, ty
iefver icke den, hvars ord och sång ännu ge återklang i
världen?
1 denna tid, då praktisk manlighet och duktighet, i ju
hårdare och parentare former dess bättre, äfven inom andens
värld anses lika oundgängliga som i politiken och
affärs-lifvet, kan det vara godt att ha Shelley att se på och beundra.
Hans spensliga figur, hans snabba gång och snabba tankar,
hans naiva allvar som satte honom öfver kvickhet och
humor — kanske något på sidan därom också — hans vackra
gossblick som såg så långt, antingen det var verklighet eller
villa han såg. Det kan vara godt att ha hans graf att gå till,
äfven för den som icke längre kan läsa honom så, som han
en gång har gjort, hänfördt, kritiklöst, i utsökt njutning, med
den något spröda stämmans förtrollande klang intill örat.
Här har man honom igen, här ligger hans hjärta. Här kan
man böja sig ned i hyllning mot hela den tid, hvars
senfödde älsklingsson han var, mot den nya, han varslade om,
som ännu icke kommit. Det förtalade sjuttonhundratalet med
sitt starka mod och sin ljusa kärlek, sin tro på mänsklig
godhet och mänsklig lycka, skulle dess roll vara utspelt?
O, nej, det skall stiga ur sin graf, det skall skaka mullen
af sin dräkt. Med ögon som djupnat af nya tankar och nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
