Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På denna sidan Östersjön bars det svensk-historiska
versdramats tradition vidare af Frans Hedberg med Bröllopet
på Ulfåsa och af Edvard Bäckström med ”Dagvard Frey”.
Det förra tillhör som teaterstycke det bästa arten haft att
bjuda på. Det senares högt flygande, öfverspända patos har
ägt sina beundrare, väl dock mest ur lyrisk synpunkt, men
det står tillbaka för skaldens riktiga lyrik. Icke blott hos en
språkkonstnär som Bäckström utan äfven hos Hedberg har
versen den säkerhet och slipning, som infinner sig mot en
stiltraditions slut. Efter Bäckström erbjuder jambdramat
tillsvidare näppeligen något af intresse, endast matta
epigonförsök, till hvilka ett par strindbergska ungdomssaker äfven
få räknas.
Men 1878 framträdde Strindberg med sin versifierade
”Mäster Olof”, och trots dess svagheter som ”historiskt”
stycke, förelåg här första gången på länge ett individuellt
dramatiskt diktverk i en lefvande form: ej mera den nu rätt
slitna blankversen utan en kraftig och svensk knittel.
Först mot århundradets slut odlades ett romantiskt
blankversdrama, med föryngrad teknik och utan de traditionella
svensk-historiska ämnena, af Hallström och Tor Hedberg.
Men att närmare vidröra detta faller utanför uppsatsens ram.
— Prosaskådespelet med historiskt ämne hade August
Blanche försökt sig på i ”Engelbrekt och hans dalkarlar”
och prosaskådespelet med hvardagsämne t ex. i ”Läkaren”.
Det utföll icke särskildt lyckligt, och ”Engelbrekts” patos
hade lika mycket retorisk bokstil som versdramat.
Borgerligt drama, stundom med en eller annan ”tendens” åt
demokratiskt håll, odlades sedermera af Jolin och andra
teaterförfattare utan större konstnärlighet. På 1880-talet kom
Strindbergs våldsamma ”verklighets”-dramatik (”Fadren”) och
indignations- och tendensstyckena à la Ibsen af olika
författarinnor och författare, hvarjämte Harald Molander försökte
sig på modernt prosaskådespel. Strindbergs senare, högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
