Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen 6.
DANIEL HJORT träder in bakom pelarne, läsande i en gammal bok.
Jag kan ej säga som den store talarn:
”1 skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt;
så gladt finns intet, som ej gladare
blir genom dem; så sorgligt intet finns,
som genom dem ej mindre sorgligt biir.”
Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
När dig jag läser, gamle Livius, o,
ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
När jag på edra stora strider tänker,
hur ringa synes mig ej denna strid!
När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
hvar ser ett sådant jag i denna tid?
När för min själ en Brutus, Marius stå,
då faller blytungt öfver mig mitt öde,
och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
mig själf jag måst’ besegra. O! att aldrig
jag skådat denna bok i Wittenberg,
att aldrig annat för min tanke kommit
än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst,
på hvilken tiden, som en blodröd narr,
nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
än den jag nyss citerat, vill jag svära:
i dröm och kärlek finnes fröjd och tillflykt;
så gladt finns intet, som ej gladare
blir genom dem; så sorgligt intet finns,
som genom dem ej mindre sorgligt blir. —
Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
uti mitt bröst, att där blir ljus och frid,
slå upp din blick och hviska Sigrids namn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
