Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Fleming.
Min klinga törstar, men den är för god
att sölas i en fängslad uslings blod.
Daniel Hjort.
Vid lifvets rand, ni vet man talar sanning;
så hören ock den djupt föraktade —
den djupt föraktade, hvars fostran till
en ödmjuk slaf i praktens gyllne salar
man trodde sig fullbordat och försäkrat.
Man därför tog mig, därföre man kväfde
min kraft bland böcker, gjorde svag min arm,
höll svärd på afstånd, nyttjade min hand
till darrsjuk slaf i dunlätt fjäders tjänst.
Till tvifvel, själfförakt och liknöjdhet
man närde mig; och när försmådd, förbisedd,
så långt man fått mig, solade man stolt
sin äras glans emot min ringhets natt. —
Då kom till mig en oförväntad gäst.
Ni minns den gamla kvinnan på er fest;
sin son hon sökte där, den siste af
det folk, som gått igenom er i kvaf.
Med henne vid sin faders graf han stått,
och denna graf var en schavott.
Med eder har han gått i gyllne sal,
när uti fängelsernas grymma kval
hans bröder, gömde och förgätne, lidit,
för det de för sin rätt, sin frihet stridit.
Mot er i döden än sitt trots han bär,
och denne son, — i kedjor står han här!
Hör opp!
Johan Fleming.
Sigrid.
Du öde!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
