Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Första sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så föll sig vårt ynglingadåd.
På kinden växte skägget, vi blefvo män,
härjade land, dem ingen vinter
härjat, och foro längre än sommarn far.
Mö tog jag, då grånade ren
min lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd.
Son hon mig gaf och dotter. Båda
leka med blommor än på sin moders graf.
Mätt är jag på bragder och strid.
Frejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namn
tröttade skalders läpp, och harpan
äger för nya segrar ej toner fler.
Nu lyster mig hvila engång.
Min lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll,
stillare vindar susa; spörje
kufvade haf och länder mitt aftonlugn.”
Så talte han. Lyssnande stod
fejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröst
svällde af otämd harm, och mörker
breddes i fåror öfver hans ögonbryn.
”Hvad, svek mig mitt öra,” han sad’,
”var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?
Tröttnade Örnen ren att jaga,
älskar han ärans strålande rymd ej mer?
Djärft höjer sig Erin ännu,
två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.
Smygande bjarmer bloda hafven,
vill du dem bida här på din egen strand?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
