Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svärdomgjordad leddes gamle kungen
upp till toppen af Telmars fjäll,
och han satt och såg på sitt land i tystnad,
där, af sommarn famnadt, i frid det låg.
Solen lyste öfver värmda dalar,
öfver speglande sjöars rymd;
mellan kullar skimrade blåa floder,
och på fälten böljade skörd vid skörd.
Ljust och gladt låg Fjalars vida rike,
högtidssmyckadt, för kungens fot;
med ett anlet mildt, som en tacksam dotters,
såg det mot sin grånade fader opp.
Men den gamles blick blef skum af tårar,
och han talade stolta ord:
”jag har sett mitt verk, det är nog, fullkomnad
lefver här för minnet den ed, jag svor.
ödebygder ärfde jag af fäder,
jag har skapat ett fruktbart land.
Dessa tegar plöjde ej forna männer,
dessa hyddor sågo min ungdom ej.
Jag har lefvat.” Drotten teg i höghet,
men till honom ur kämpars rund
framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,
och han hof sin stämma till kraftens ord:
”Kung, du åldras, armens senor svika,
tung du lutar mot jorden hän.
Blott en skugga, smältande bort i natten,
ser ännu mitt öga af hvad du var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
