Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var du själf dig nog, hvi lät du vissna
dina lemmar i ålderns höst?
Var det du, som skapat det verk du skådar,
upp då, skapa åter din ungdom själf!
Böj ditt sinne, kung, för höge gudar!
Deras gåfva din storhet var.
Det var Frej, som klädde i grönska tegen,
blott Allfader hägnade landets frid.
Tors var kraften, som du kände fordom,
när i striden du väldig stod;
hvad du själf förmådde, det var att falla
glömd, som trädet faller i stiglös skog.”
Så den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,
talte sedan med trotsigt lugn:
”ord jag hört om makter, dem ingen skådat,
och på drömmars väsen jag bjuds att tro.
Ovan är jag att på andra lita,
stöd jag fann i min egen barm.
Så jag mänskor kufvat, och ödets roder
ryckt ur fåfängt hotande gudars hand.
Sanning må det vara: Fjalar åldras,
locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Mycket är försvunnet, som fordom varit;
lifvet lefver så, det är tingens gång.
Ett är kvar. Den arm, som år försvagat,
kan jag höja till seger än,
kan min lefnads bleknande fröjd och storhet
kasta kungligt leende bort och dö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
