Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kung Fjalar - Femte sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill dö. Mitt kall är fylldt.” Vid ordet
hof den gamle sin hjässa hög,
lät sin kungamantel på klippan falla,
och för dagen blottade barmens ärr.
Sist han drog sitt svärd; som förr i striden,
rostfri skimrade klingans glans.
Blixt fanns kvar ännu i den gamles öga,
när en blick till hälsning han stålet gaf.
”Hvar är Dargar nu,” så talte kungen,
”han, som lyssnar till gudars råd,
ser i rymder in, dem hans blick ej hinner,
och i tider lefver, som än ej grytt?
Vore han så vis, han yfs att vara,
kände stunden han nu, och kom.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös
hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand.”
Som han sagt det, sågs en vålnad skrida
genom dalen i långsam gång,
upp mot fjällets höjder han styrde stegen,
och på toppen trädde, där Fjalar satt.
Kungen syntes häpna, när han kände
gråa vandrarens drag igen.
Utan ord han satt, och hans hand med svärdet
sjönk invid hans sida i stillhet ned.
Dargar stod för drotten. ”Du har bjudit
mig att komma. Du ser mig här.
Länge har du låtit mig vänta, konung,
du är bräcklig vorden, sen forna år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
