Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sköflad syntes nu den stora gården,
tom och ödslig lik en afklädd holme,
sedd från träskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam,
trött af år, den gamle knekten Klinga.
Nu, när denne hörde dörren röras,
såg sin vän från forna dagar komma,
sprang han upp, fast lam af sår och mödor.
”Än har dagen ljus för oss,” han sade,
”då de unga trampa våra stigar,
kraft och mandom ej är glömd i landet.
Sådan gudstjänst har i dag här hållits,
att ett barn, som hört den nu i vaggan,
skall förtälja den för sonasöner.
Se, i roflust lik en skara vargar,
kom han, landets ovän, segerdrucken,
följd af blod och härjning hit. — Det mindre
kan förtigas om ock ej förgätas;
men när troppen ren i blod sig mättat,
blott de värsta blifvit kvar på stället,
då steg jämmern öfver damm och bräddar.
Nu emellan tvenne ystra hästar
bands den ädle herden, dittills skonad,
att till fots den vilda ryttarn följa.
Kort var domen, inom några stunder
skulle handen domna, foten svika,
och hans hvita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
såg hans öga, som mot himlen skådas,
då på jorden allt är natt och mörker.
Pris och ära! Då var hjälpen närmast;
han, som föddes lik en fläkt på heden,
Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
