Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
Här jag lefvat nu med likars bistånd,
som en rotlös gran mot andra fallen,
tung för mig, en börda för min nästa;
lifvets gåfva vill dock än jag skatta,
om från striden, nära kyrkan hållen,
än med seger hem den ädle kommer.”
När den gamle hört det sista ordet,
gick han ut, som om från glöd han ilat;
aftonrodnan var dock bleknad redan,
innan kyrkobyn han hinna kunde.
Så var byn att se i rök och aska,
som ett stjärnehvalf af skyar härjadt,
så låg kyrkan bortom byn på kullen,
som en ensam stjärna mellan molnen,
så låg tystnad öfver öde nejden,
som ett månsken öfver kala hösten.
Mellan fallna kämpar, vän och ovän,
som en skugga öfver skördad åker,
gick den gamle. Öfverallt var döden,
men af lif ej ens en suck att spörjas.
Först vid slutet af den krökta gången,
mellan ödelagda gårdar banad,
satt en yngling, snart förblödd, vid vägen.
På hans bleka kinder flög dock rodnad,
flyktigt, som på kvällens silfverskyar,
och hans släckta öga tändes åter,
när han vaknad såg den gamle nalkas.
”Hell,” han sade, ”nu är lätt att blöda,
en bland många, som det unnats tidigt
att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig, du som fostrat landets räddning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
