Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som en fura mellan tallar fallen,
än i stoftet störst och utan like,
låg bland fiender, som stupat, hjälten.
Men med sammanknutna händer, mållös,
som af åskan drabbad stod den gamle,
och hans kind var hvit, hans läppar skälfde,
tills hans sorg fick ord och brast i klagan :
”nu är åsen i min stuga bruten,
skörden på min teg af hagel härjad,
nu är grafven värd långt mer än gården.
Ve mig, att jag så skall se dig åter,
du, min ålders stöd, min lefnads ära,
skänk af himlen, nyss så stor och härlig,
nu som sanden, där du hvilar, ringa.”
Så i ängslan knappt den gamle klagat,
när en röst, som var hans dotters, hördes,
och hon talte, nyss till stället kommen:
”kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,
dyrbar mer än annat allt i världen,
dubbelt kär är mig dock nu den ädle,
kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer än lefva, fann jag, var att älska,
mer än älska är att dö som denne.”
Så hon sade utan gråt och jämmer,
framgick stilla till den fallnes sida,
böjde knä och tog sin duk och täckte
tyst och lätt hans genomskjutna panna.
Hemsk och tigande stod kämpaskaran,
lik en skog, där ej en fläkt sig rörer;
tysta stodo nejdens kvinnor äfven,
komna dit, att skåda och att sörja.
Men den ädla flickan sade åter:
12. — Nationallitteratur. 25: i,
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
