Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Molnets broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trefaldt hell den ädle, som oss förde,
ensam mäktig mer än vi tillsamman.
Se, med bruten styrka stod vår skara,
skingrad som en hjord den ingen leder,
ren till dödens nesa hopplös korad.
Ingen fanns, som ropte folket samman,
ingen gaf ett råd och ingen lyddes,
förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor
tiggarsonen kom med kungapanna,
och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;
då flög eld igenom hvarje hjärta,
tvekan flydde, honom kände alla,
och med honom gick vår tropp mot svärden,
som en stormvind in i vassen bryter.
Se mot kyrkan, långt som vägen räcker,
ligger landets ovän, som på ängen
strå vid strå, där skördarns lie framgått;
där är banan, som den ädle vandrat,
som min blick har följt, sen foten svikit,
som min tanke följer än i döden.”
Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta.
Så i stillhet släcktes dagen äfven;
månen, nattens sol, den bleka ensam
lyste vandrarns stig till kyrkogården.
När den gamle inom muren trädde,
stod en mänskoskara mellan korsen,
hemsk och tyst, som skaran söfd därunder.
Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,
ingen, som ett ord till välkomst sade,
ingen fanns, som ens med blickar talte.
När den gamle inom ringen trädde,
låg en yngling för hans fötter slagen,
lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
