Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Torpflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORPFLICKAN.
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,
ett sken af mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,
från dagens mödor glad och trött en skara landtmän kom,
de fyllt sitt värf, de vände nu till sina hyddor om.
De fyllt sitt värf, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den
gången,
en djärf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,
de dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken,
när allt i seger ändadt var, då var det afton ren.
Helt nära fältet där den stått, den långa, heta striden,
vid vägen låg ett litet torp, halft öde då för tiden,
på stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,
hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.
Hon såg som den, som söker, ser, hvem vet på hvad hon
tänkte?
På kinden brann en högre färg, än aftonrodnan skänkte,
hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå,
att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.
Men truppen gick sin bana fram, och flickan såg den tåga,
till hvarje led, till hvarje man hon blickade en fråga,
en fråga bäfvande och skygg, en fråga utan röst,
mer tyst än sucken själf, som smög ur hennes fulla bröst.
När hela skaran gått förbi, de första som de sista,
då svek den arma flickans lugn, då sågs dess styrka brista,
hon grät ej högt, men pannan sjönk mot hennes öppna hand,
och stora tårar sköljde ljuft den friska kindens brand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
