Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Löjtnant Zidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Nu rycka de andra i seger fram,
och de mina synas ej än.
Gud sig forbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
nu blefvo de efter igen.”
Det hörde hans gamla korporal,
slog döende ögat opp:
”håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
ej höfs att om skam här orda,
ni förde en tapper tropp.
Gud gifve att alla, som vi, ryckt an,
då vore så mången ej fälld.
Nu hafva vi fallit till sista man,
ty den främsta var vasaflocken,
och på oss gaf fienden eld.
Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
sen ni ropat en gång framåt;
men vi hörde er röst, och vi följde er,
och förr blef ingen efter,
än han stupat på ärans stråt.”
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
där på blodiga sanden han satt,
hans anlet sken, hans sårade barm
steg högt i dödsminuten,
han svängde sin slitna hatt:
”Och föllo de alla för ädla sår,
förrn någon dem sprang förbi,
och voro de främst i sin löjtnants spår,
hurra, det var flink manöver,
nu dö vi som herrar, vi!”
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
