Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Döbeln vid Jutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
drif ut prelaten, ropar han åt drängen,
och akta dig, om han släpps in härnäst!
Är det ett språk af en, som nalkas döden?
Dock, han må svara själf för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst.”
Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
herr prosten, där han satt i all sin ståt,
han talte så och drog en suck tillika
och skar en bit af steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor,
hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
och feberflammor färgade hans hy.
I sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
på tvenne dygn, de sista, icke hv»lat;
själf var han kommen till Nykarleby.
Han led af pulsens brand, men i sitt sinne
en eld, mer tärande än den, han bar;
såg man hans öga, röjde sig därinne
en oro djupare, än feberns var.
Han räknade hvar stund, som hann förlida,
han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, flärdlös trädde genom salen
en yngling fram till bädden, till genralen;
och Döbeln talte till sin unga gäst:
”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
och bland fritänkare är jag visst en;
två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
min bräckta panna, och min vän Bjerkén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
