Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Döbeln vid Jutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hurra, hurra far öfver fält och kullar,
det slukar massor, vidgas, växer, rullar
som en lavin af röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln.
Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
till detta folk, som striden nyss förspred;
han rider fram, dé sluta sig hans hopar,
och det blir skick på nytt från led till led.
I täta rader blixtra ren gevären,
den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande hvilar öfver den.
Men Döbeln red längs fronten af sin skara,
sen han den åter stark och tryggad fann,
hans skarpa öga tycktes öfverfara
hvar trupp, hvar rote, hvarje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
att stora planer hvälfdes i hans sinne,
och sluten var han mer, än han var van;
dock var han ovant mild också den dagen,
och ofta ljusnade de bistra dragen
mot någon välkänd, trumpen veteran.
En sådan stod då i din trupp, von Kothen,
det var korpralen numro sju, Standar.
Han stod med söndrig sko på ena foten,
den andra foten blödde och var bar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
