Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. I - Döbeln vid Jutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.
Med blicken mörk, med handen på sin panna
besåg han stum den gråa krigarns skick.
”Du var dock med,” så talte han omsider,
”på Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,
är det den lön, du för vår seger fick?”
”Herr general,” så svarte veteranen,
”se här är det gevär, ni själf mig gaf.
Ännu är pipan utan fel, och hanen
ger eld som fordomdags, det är nog af.
Att jag är dåligt klädd lär ingen klandra,
man är ej sämre, då man är som andra,
och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa,
sörj ni blott för, att vi få stå, ej springa,
så hjälper nog sig foten utan sko.”
Och Döbeln talte icke mer, men höjde
af aktning hatten vid den gamles ord.
Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde
på nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;
nu var han stel i armen utan måtta
och kunde föga mer en hvirfvel slå,
men fast han sällan släpptes till paraden,
stod han, där blod det gällde, med i raden.
Till honom talte generalen så:
”Kamrat, får du då aldrig nog af slagen,
finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styfnat hela dagen,
hur vill du röra dina pinnar nu?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
