Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Gamle Lode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kom han då inför paraden
tvär och tung i högtidsdräkt,
stod hans manskap hela raden,
häpet, som ur sömnen väckt,
ingen skyldring gick med gamman,
ingen sväng förtjänte ros,
tills han gaf dem allesamman
kort goddag och red sin kos.
Sådant hände. Dock blott sällan,
blott en stor parad till lags.
Höll han öfning däremellan,
var han klädd som fordomdags.
När han då red fram för skocken,
eja, det var sömn ej då;
gamla herrn och gamla rocken
dem förstod man sig uppå.
Lif och kraft i hvar manöver,
lust och fröjd hvarhelst han kom,
aldrig under, alltid öfver
hvad han trott sin skara om.
Gubben fick ej annat göra,
än att gå från man till man,
nypa här en kund i öra,
där i skägget gladt en ann.
Folket sade sen: ”anamma!
Än har gubbens vår ej flytt.
Forna junkern är den samma,
bor i hjärtat oförbytt.
Tiden på hans hjässa snögat,
år och mödor böjt hans kropp,
pojken log dock än ur ögat,
skälmen kröp ur gömman opp.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
