Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Gamle Lode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mången kämpe, van att akta
lifvet blott som stundens lån,
kunde stå och tyst betrakta
gubbens vandring långtifrån,
glömma bivuakens nöje
blott för nöjet att en stund
le, men med sitt bästa löje,
åt hans underliga rund.
Och man sade: ”hugg och klappa
var hans rop i stridens ras;
nu så får han gå och lappa
hvad han nyss här slog i kras.
Dock, — det var ej gamle Lode,
som bröt leder och högg ned,
det var gubben ej, den gode,
det var pojken, som var vred.”
Pojke var han, men med heder,
pojken satt i hjärtat lugnt;
gammal tro med gamla seder
höll det hemmet varmt och ungt.
Stilla allvar var hans yta,
såg man i hans blick likväl,
sågs den, som i speglar, bryta
glädjen i hans barnasjäl.
Enkel skrud och enkel ära
var hans fröjd, kampanjen lång.
Det blef fred. Han måste bära
band och stjärnor sen nångång.
O, då var det, som om ståten
all hans vår kylt af till höst,
som om pojken, halftförgråten,
klämts och frusit i hans bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
