Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Fänrikens hälsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag minns hans stämma, fostrad högt i nord
ljöd den som nordan skarp inför plutonen;
till målet bar, som kulan, hvart hans ord
och trängde in, ty det var krut i tonen;
det låg ett vittne ren i denna röst,
att den var hemma från ett trofast bröst.
Och hvart det bar, hvadhelst han pröfva fick,
vid hopplöst återtåg, af nöd och våda,
brann samma eld i samma öppna blick,
sågs samma lugn i samma anlet råda;
det var som om man läst i brons däri:
än kommer dag, än är ej allt förbi.
Ibland, när farten norrut blef för stor
och mången kämpe grät af harm och smärta,
då bet han tänderna ihop och svor,
men tåren gömde han uti sitt hjärta;
blott pressadt från hans läppar hörde vi:
än kommer dag, än är ej allt förbi.
Och dagen kom, hans festdag, då vår här
med ära kunde veckla ut sin fana.
Vid Revolax ljöd ropet: i gevär!
Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.
En blixt af fröjd flög genom männens rund,
det var en stund, en oförgätlig stund
O hvilken syn! En här med slocknadt hopp
bröt fram att det vid stridens låga tända,
en hämmad ström ur sprängda dammar lopp
att mot hvart hinder sina böljor vända,
ett folk, förnedradt till förtviflans rand,
stod upp att värna sina fäders land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
