Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Den femte juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamle knekten talte så,
sköt nätet bort, stod upp att gå
och tog mig tyst vid handen;
och genom byn vi följdes åt
och öfver ängens blomsterstråt
till blåa sjön och stranden,
i pärlor klädd af daggens gråt.
O, hvilken himmel, hvilken jord!
Den gamle talte ej ett ord,
han tycktes blott betrakta.
En tår föll på hans kind ibland,
omsider tryckte han min hand
och log och sporde sakta:
”säg, kan man dö för detta land?”
Jag teg. En blick ur hjärtat var
mitt enda, lättförstådda svar,
han sökte ej ett annat.
Och tystnad rådde en minut,
han såg kring nejden som förut
från kullen, där vi stannat;
då tog han ord, då brast han ut:
”Ja, yngling, här från denna strand
du ser ett stycke af det land,
som fosterland du kallar:
skönt, som vid Virdois sjöar här,
är det kring Saimens tusen skär,
där Vuoxens bölja svallar,
där Imatra i skum sig klär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
