Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Munter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådan slöt han, sådan var han,
karl i början, karl i slutet,
trög i ord, men kvick i faran,
med om saken oafbrutet.
Van att handla, ej att pråla,
van att sakna, van att tåla,
var han man att allt fördraga,
allt, ja, utom ett — att klaga.
Kunde världen oss betala
våra bistra dar och nätter,
ägde de ett språk att tala,
Finlands genomblödda slätter,
kunde härens fanor säga
hvad en Munters likar väga,
mången med galon på rocken
fick då buga för en töcken.
Ja, min gamla barm känns höjas,
när jag honom minns i ledet;
skulle dödens fåror plöjas,
vänner, det var häst i redet;
aldrig ängslig och förlägen,
bara hejsan och ur vägen,
gången jämn och efter trumman,
framåt, det var hufvudsumman.
Och hur var han dock ej boren
vänfast, trofast, lugn och stilla,
som ett barn, fast grå till håren,
ville han knappt ovän illa.
Fienden var för hans händer
hvad tobaken för hans tänder:
bägge sleto press och våda,
dock som kära plantor båda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
