Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Bröderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då ljöd omsider den förskjutnes röst,
djup, hemsk och dyster som en suck ur grafven:
”låt isen smälta, broder, i ditt bröst,
gif ej förakt åt den, som söker tröst,
och bryt ej öfver en förkrossad staf ven.
Ja, jag har felat. Mig ock ödet fcdt
att bära nesans börda af den dagen,
då finska krigarn gaf sig förrn han blödt,
då Sveas stolta borg, förrn kula stött
mot dess granitvall, fegt blef skänkt och tagen.
Men var jag man att spränga pliktens damm
och rycka till mig händelsernas roder,
var jag den starke, som bort träda fram?
Dock, att jag det ej gjorde är min skam,
säg så, men krossa mig med hat ej, broder!”
Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog
uti en ström af tårar, bittra, strida.
Han hade talat till en broder nog,
och nu, med öppen famn, ett steg han tog
och tycktes af hans famn ett möte bida.
Då höjdes våldsamt gamle Johans barm,
en storm var lös däri af harm och smärta;
men stum från väggen, ofvan stolens karm,
han ryckte ned och höll med säker arm,
till svar, en spänd pistol mot broderns hjärta.
Så är dén hemska sagan om de två,
mer mörk kanske, än jag förmått den skildra;
har du, som hört med fasa nu därpå,
för strängt den stränge dömt, så hör också
ett ord af frid, som må din dom förmildra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
