Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fänrik Ståls sägner. II - Bröderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han satt allena nu. Sin hand han räckt
nyss till godnatt och lämnat sina kära,
när plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt,
såg dörren öppnas, och i snöhöljd dräkt
en vandrare hans bonings skygd begära.
Han såg och såg. En rysning genomfor
hans hjärtas djup, när han den komne kände.
Det var en främling ej, det var hans bror,
af samma fader född och samma mor,
den man, som till hans tjäll i natten lände.
Det var den broder, som i forna dar,
då i sin faders hem de växte båda,
af syskonskaran honom kärast var,
det var den ende, som han ägde kvar
och ej på nitton år fått återskåda.
Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt
så lågt vid dörren, som den komne dröjde,
och ingen okänd gäst så stum sig böjt,
så tveksam bidat, sådan bäfvan röjt,
som den en broder nu för broder röjde.
Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut
liksom för döda komma fick och vandra;
tills, som i bön så stilla, dock till slut
den bror, som kommit, syntes breda ut
på af stånd sina armar mot den andra.
Ett ögonblick var hjärtats språk förstådt
och tycktes Johan Wadenstjerna skaka,
det var en kort sekund; när den förgått,
han vände stel sig bort, med handen blott
den bjudna famnen visande tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
