Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finländsk litteratur utom Runeberg. Inledning af G. Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter Åbo brand 1827 blifvit landets kulturcentrum, börjar
man märka tecken på en ny vaknande lifaktighet.
Af detta förklaras att Finland icke äger några mer
betydande representanter för de litterära riktningar, olika
skiftningar af romantiken, som under adertonhundratalets
början framträdde i Sverige. En och annan, och främst bland
dem den sedan af politiska skäl till Sverige öfverflyttade Adolf
Ivar Arwidsson, gjorde väl experiment i dessa tonarter, men
ingen nådde öfver dilettantpoetens nivå.
Småningom växer det emellertid upp ett nytt släkte. Ute
i Europa gå nya strömningar fram, förebud till
julirevolutionen, det grekiska frihetskriget. Också Finland tyckes
vakna. Den tysta, ångestfulla pessimism, som kväfvande
legat öfver kulturlifvet, ger vika och efterträdes af insikten
att det gäller att skapa nya utvecklingsbanor för Finland,
af-passade efter de nya förhållandena. Och klarare form,
ytterligare kraft få dessa tankar genom påverkan af de
nationali-tetssträfvanden, som öfverallt i Europa bryta sig väg.
Den generation, som präglas af dessa tankar, kom till
universitetet, nu och länge framgent den egentliga härden
för landets hela andliga lif, under 1820-talet, men först under
nästa decennium träder den fram medveten och
verknings-lysten. Genom den gjutes åter lif i litteraturen, som redan
tycktes död. Främst i dess led står Runeberg, som 1830
ger ut sitt första häfte dikter, men vid hans sida stå andra:
bland skalder J. J. Nervänder, som under intrycket af
Runebergs öfverlägsenhet dock småningom lämnar poesien för
att ägna sig åt naturvetenskaperna, och Fredrik Cygnæus,
hvars ymniga diktning dock aldrig nådde behärskad
gestaltning och klarhet, men hvars kritiska alstring i stället kraftigt
och inflytelserikt förde de nya idéernas talan, samt på andra
områden J. V. Snellman, hvars vittra intressen visserligen voro
mindre än de filosofiska och politiska, och Elias Lönnrot,
hvars lifsgärning blef Kalevalasångernas räddning ur för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
