Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finländsk litteratur utom Runeberg. Inledning af G. Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna, som ”för fosterland och hem” gingo i döden. Men
fulltonig bryter denna känsla först fram i ”Molnets broder”,
1835, den dikt vid hvilken Runebergs senare fosterländska
dikt direkt anknyter.
Men Runeberg ser fosterlandet icke blott i häfderna utan
ock i naturen och i folket. I sina dikter, i sin uppsats om
Saarijärvi ger han finsk inlands- och skärgårdsnatur uttryck,
som ännu behärska allas sinnen. I bonden Paavo och i andra
gestalter af samma läggning skapar han en idealbild av det
finska lynnet, som först under de senaste decennierna börjat
vika för en i många drag kanske mer verklighetstrogen, men
mindre ljus bild.
De strängar Runeberg låtit ljuda anslås ånyo af de yngre.
Stenbäcks skål vid Porthansfesten 1839 blir en hänförd hymn
till fosterlandet, till dess forntid, som Porthan visat, och till
dess framtid, som de unga skulle skapa. Men i någon mån
har den optimism, som kastade sin glans öfver Franzéns dikt,
nu dämpats. Man drömmer icke om en yttre, en bragdernas
ära och icke om guldets rikedom. ”Ej hjältebragder bo i våra
dalars frid”, säger Stenbäck, och det ljuder nästan som ett
svar på den djärfva slutstrofen i ”Finlands uppodling”, då
Runeberg i ”Vårt land” utbrister: ”Vårt land är fattigt, skall
så bli”.
Runebergs fosterlandskärlek är en stor, lugn känsla, som
i sig bär medvetandet om sin upphöjdhet, utan att härleda den
ur arbetet för vissa bestämda framtidsmål, som Franzén det
gjort; hur obestämda äro icke framtidsförhoppningarna i
”Vårt lands” slutstrof! För Stenbäcks religiösa natur blir dess
heliga uppgift att föra oss till idealens världar: det är ”det
inre lifvet”, det är ”andens värld”, som står oss öppen och
där vi skola skapa Finlands framtid. Men samtidigt träder i
hans dikt Mitt finska fosterland för första gången skarpt och
klart en utprägladt demokratisk känsla för folket fram —
folket sedt som motsats till andra samhällslager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
