Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finländsk litteratur utom Runeberg. Inledning af G. Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutet af hans lif, är han fjärran från den sträfvan efter
yttre, realistisk återgifning, som skönjdes i hans ungdoms
verk. Det är en bikt ur hans innersta, lyrisk, innerlig,
tragisk. Dess gripande toner samman med de sista dikterna
ge hela hans tunga, svårmodiga ensamhet.
Vid Tavaststjernas sida trädde andra fram, som mer
eller mindre präglats af den nya tiden. En af dem är Jac.
Ahrenberg, kanske mer journalist än författare, men med
en omisskännlig berättartalang. En mer typisk representant
för tiden är den svensk-finsk-tyske Adolf Paul, som
hänsynslöst följde dess tendenser till deras yttersta extremer, men
trots sin begåfning knappast inom berättelsen lyckats skapa
några helt fullgångna verk, hvaremot hans skådespel ”Kristian
II” hör till den finländska dramatikens mest betydande alster.
Och slutligen hör till gruppen Mikael Lybeck. Han når
småningom, efter försök i olika riktningar, själfständighet
och egna banor. Hans lyrik blir allt djupare och personligare,
den får en utprägladt manlig, stolt resignerad karaktär, som
dock kan sluta inom sig en stor fond af värme. Som
prosaförfattare började han med en rad småstadsskildringar, där
miljön är ypperligt återgifven. Djupare och vidare syftande
är dock hans roman Den starkare, som knappt och behärskadt
skildrar kampen mellan en vulgär lekmannapredikant och
en fin, upplyst skeptiker om en kvinnas sinne.
Det är icke lätt att infoga dessa adertonhundratalets två
sista decennier inom någon gemensam ram. Ingen stark,
allmän strömning trycker en gemensam prägel på författarna,
de gå hvar sin väg efter sina naturers skilda lagar.
Kännetecknen bli mest negativa — slutenheten, känslan af att stå
mer eller mindre fjärran från andra, frånvaron af all stark
hänförelse.
Till en del få dessa drag väl, utom ur tidslynnet,
härledas ur den ställning det svenska elementet i Finland under
denna tid råkar i. De svenskskrifvande författarna kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
