Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Ljungblommor - Ödemarkens jul - Vintergatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, som lät hungriga lejon stå
som lamm vid Daniels fot också;
han ensam vet hvad i denna stund
slöt till den blodiga ulfvens mund;
och han var den lilles harnesk.
Men gossens moder vid brasans sken
förgäfves sökte sin älskling ren.
Hon kom, af sin ångest jagad ut;
hon fann sitt älskade barn till slut:
då stod den hotande ulfven trygg,
orörlig, tätt vid den lilles rygg,
och gossen log emot stjärnan.
Och modern ryckte sitt barn till sig
och prisade Gud så innerlig:
Förvisst den kvällen är helig nämnd,
när öknens ulf är till mildhet stämd.
Du arma, hungrande gäst! Du må
mitt enda slaktade lamm dock få
för Herrens röst i ditt hjärta!
* * *
VINTERGATAN.
Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt af stjärnorna, och vill du höra den?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
