Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Ljungblommor - I esplanaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ESPLANADERNA.
Kamrater, sen I flickan där; hon var min forna brud.
Hur skön! Hur stolt! Som en sylfid hon sväfvar utan ljud.
Hvar sågs ett öga mera blått, och hvar en kind mer röd!
Vi älskade hvarann så högt, allt uti lif och död.
En dag så möttes vi just här, — det var för flera år —,
och solen sken så klar och varm, och rundt kring oss var vår.
Med hvarje grässtrå, som sköt opp ur jordens mörka famn,
rann i vår barm en känsla ny, en känsla utan namn.
En liten ljusröd hatt af flor sig slöt kring hennes kind;
en svart mantilj af sidensarge flög lätt för himlens vind.
Hon satt på bänken härinvid, och jag sågs fjärran stå,
vi tycktes känna knappt hvarann och kände nog ändå.
När jag såg dit, så såg hon bort: en rodnad skär och ren
flög öfver hennes kinders par, liksom ett himmelskt sken.
Jag var så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann
vi vore blinda, och likväl vi sågo blott hvarann.
Den gamla tanten — i bahytt, fast solen sken så glad, —
fick syn på mig och ropte: ”Fritz, ett glas med limonad!”
Jag till kapellet* som en pil och tog ej ett, men två;
det andra jag min flicka bjöd; min hand han skälfde så.
Hon sade ”tack!” och intet mer. Men hennes öga såg
mig tvärtigenom själens grund, och hon förstod min håg.
Vi skildes utan ord och ed, men hade allt förstått;
vårt hjärtas ljufva hemlighet vi båda visste blott.
* Ett konditori i Helsingfors’ esplanader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
