Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faderns sällskap, prästgårdens husmoder och hela
församlingens förklarade gunstling.
Vid den tid jag nu går att omtala var Drifva redan i sitt
adertonde år, en lång, smärt och behaglig flicka, men mera lik
en ung ekorre än den väluppfostrade dottern i ett sedesamt
prästhus. Hennes uppfostran hade varit en besynnerlig
blandning af Kersanttis militäriska disciplin och ett bortskämdt
barns otyglade frihet. När fadern kallade henne, skulle hon
stå som ett tändt ljus och lyda order i blinken, utan att
resonera. Däremot när hon, så att säga, ej stod i fronten, fick
hon sköta sig själf efter eget tycke, hvilket vanligen skedde
hela förmiddagen, då fadern, som ej hade råd att hålla adjunkt,
var upptagen af sina tjänstegöromål. När årstabellerna skulle
utskrifvas, såg man Drifva i veckotal fastspikad vid
skrif-bordet, men andra tider, när hon mer kunde umbäras, måste
man söka henne i skogen eller i hennes båt vid forsarna.
Gällde det att klättra uppför de högsta berg eller åka på skidor
utför de brantaste brådstupor, fann hon icke sin öfverman.
Blef det fråga om att tygla en skengalen häst eller att skjuta
med lod en järpe från kvisten, fann hon lika litet sin mästare.
Men gällde det att gå två mil öfver berg och moras för att
bringa läkemedel åt en sjuk, eller att afdraga sina strumpor
i vinterkölden för att gifva dem åt en frysande usling och
sedan gå hem i blotta kängorna, var heller ingen därtill så
gladlynt färdig som Drifva. Hon kunde, alldeles som fadern,
ena gången vara så halsstarrig och omedgörlig som en
stall-gumse på sommarbetet, en annan gång åter så godsint
efter-gifven, att minsta barn kunde linda henne om fingret. Hon
var själfskrifvet biträde vid läsförhören och likaså själfskrifven
gäst med fadern vid alla bröllop i byn. Där såg man henne
svänga i dansen med bygdens tärnor och unga svenner,
alldeles såsom en af dem, och lyckades Drifva då få fatt i en
gammal inhysing eller indraga i ringen en häpen tiggare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
