- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 25:2. Finländsk litteratur utom Runeberg. Stenbäck, Topelius, von Qvanten, Wecksell, Tavaststjerna, Lybeck /
135

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Och pipan där, som han blåser i?”

”Det är en klarinett.”

”Och mässingstratten?”

”Ett valthorn.”

”Nej, låt mig försöka, om jag får ljud i tratten!”

Hvarpå Drifva till sitt stora nöje fick hornet att svara
med några hesa strupljud. Detta roade henne. Hon blef allt
mera lifvad och började hvissla, likasom för att undervisa
musikanterna huru man nog kunde umbära deras
instrumenter, om man blott ville.

Lyckligtvis uppstämde orkestern en numera förgäten
dans, som då brukades, en angläs.

”Skola vi dansa?” frågade Drifva sin student.

”Jag har aldrig dansat angläs,” svarade denne blygsamt.

”Å, det går nog!” svarade hans dam och drog honom
med sig.

De stodo bland sista paren gentemot hvarandra och
hade tillfälle att se huru de första började. Angläsen hade
något tycke af ”väfva vadmal”, hvarmed den också ofta
slutades, och med denna danslek var Drifva väl förtrogen.
Alltså, när hennes tur kom, begynte hon väfva vadmal och
fortsatte därmed ihärdigt, fastän ingen annan följde exemplet.
Angläsen råkade i en förfärlig villervalla, man betraktade
h varandra i den muntraste stämning, och slutligen hördes
någon ropa till musiken: ”väfva vadmal!” Hvarpå ändtligen
alla började väfva, och nu gick det förträffligt.

”Sade jag icke, att det skulle gå!” utropade Drifva och
kände sig hugad att dansa till ljusan dag.

Efter angläsen uppspelades en svensk kadrilj, en
bugande kavaljer närmade sig, och den som icke sade nej, det
var Drifva. Den svenska kadriljen, fransäsens föregångare,
var en långsläpig dans, men allt kan roa, och Drifva hade
beslutit roa sig. Hon kände icke en tur eller en figuré, hon
flög fram som hade hon åkt med ren och släpade efter sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:44:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl/252/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free