Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zachris Topelius - Ur Sägner i dimman - Fröken Drifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drifva hakade loss fimmelstängerna och kom lyckligt, men
genomvåt, åter pä fasta isen. Hon hade tagit sitt bad i tjugu
graders köld.
Jag hade blott kunnat vara ett gråtande och onyttigt
vittne till detta uppträde. Men knappt var Drifva åter på
isen, innan hon varseblef Froste.
”Hvad går åt dig, lille stackare?” frågade hon. ”Lipar
du nu för att jag gick i forsen och icke du?”
”Det är ingenting,” svarade Froste, och med detsamma
svimmade han.
Vi betraktade hans händer, naglarna voro som hade han
plockat blåbär. Drifvas dödsfara och den förtviflade
ansträngningen att fasthåila släden hade gjort slut på gossen.
”Å, det går öfver; gnid hans tinningar duktigt med snö!”
ropade Drifva till mig och var i nästa sekund åter i färd med
de drunknande djuren.
Hon lade sig ned på iskanten, fattade i den mellersta
hästens grimma och bemödade sig att hålla hans hufvud öfver
vattnet. Det var ett tungt arbete, Drifva hade kommit till
korta, om icke kusken understödt henne. Ändtligen tycktes
den gamle majoren, arg, våt och förbluffad, vakna till någon
besinning. Han lyckades med ofantligt besvär lösgöra sig
från sin oviga päls, bredde den öfver flickan, där hon låg
utsträckt på isen, och gaf luft åt sin oförställda beundran med
utropet:
”Det var, tag mig (en lång rad), den värsta
sakrament-skade etterbölla till kosack jag någonsin sett!”
Finnen och svensken ha det gemensamma ordspråket:
"ei Jumala kiirettä luonut” — ”Gud skop ingen hast”.
Kampen om hästarnas lif varade goda tjugu minuter, innan
skjutskarlen makligen anlände med folk och bommar. En
häst uppfiskades död, två lefvande. Drifva afbidade icke
slutet af bärgningen, hvilket var förlåtligt, ty, med undantag
af de röda kinderna, det rika mörka håret och den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
