Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Dikter i väntan - I gammalt hem - Helenas rof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon gick i samma rum, med samma sinne,
och tiden rann omärkligt med år på år
och fällde nästan tveksamt i sina spår
ett litet vackert eller sorgset minne.
Så hamnar hos den gamla jag hvarje gång,
jag tagit såsom byte ett väldigt fång
af nya, stora tankar där i världen;
bak hennes grå gardiner af nättelduk,
betraktad strängt af fäder i piskperuk,
jag slipar tankens svärd vid lugna härden.
* * *
HELENAS ROF.
Där öfver marmorkroppar, kylande naket,
sköna Helena höjs mot frisen i taket,
buren på röfvararmar dårande kraftigt,
spelar kvällsolen in och målar ett saftigt
glödande lif kring gamla grekiska myter.
Helena rodnar, klassiska bloden flyter,
Paris’ famntag blir varmt och jämvikten tryter;
nästa sekund hon värjande åtbörd byter,
fäller sin skräckbundna arm, söker i honom stöd.
Glömsk af sin faders hus, sin stela förtviflans nöd.
glider hon långsamt ned i hans fasta sköte . . .
— Stranden är nådd, och fartygen dem till möte!
Skönhetsbeundrarinna, du, vid min sida,
-blicken låter du lugn öfver lemmar glida,
spända i skräck, men likväl så sällsamt blida,
— ser du ej åter kärleken segrande strida?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
