Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Dikter i väntan - Helenas rof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rör dig ej Helenas kamp, och kan du ej finna
något gemensamt, du, med min marmorkvinna?
Spörjande slår du upp nummern i katalogen,
Paris och Helena, ja! Det har du gissat förut,
Ingenting sällsamt alls rör sig i nätta hågen,
nu har du gett min grupp hela din själs tribut.
Vaksamma komma de fram, din fästman och moder,
märka ej aftonsolens gyllene floder,
frukta att du besvärar mig, ciceronen,
— och det finns afmätt köld i taktfulla tonen.
Likväl ser jag dig ly ft öfver mängdens vimmel,
högt på min egen arm emot hotande himmel,
och i din skräck för famnande röfvararmar
blandar en blidhet sig som fegheten harmar.
— Å, du har glöd och lif, utan att solen ger dem,
tjusad i hvarje halfskrämd åtbörd jag ser dem;
— nere i hamnen fartygen vänta redan,
och öfver hafvet lyser oss Venus sedan!
Där är mitt Ilion byggdt, ensligt, i skydd för flärden,
tankarnas djupa ström hittar dit nog från världen,
larmet tränger dit ej. Landsförvista tillsamman,
litande blott på hvarann, vårda vi eviga flamman.
Tio års helig fred få vi för dem, som stoja,
— sen må din faders folk ödelägga mitt Troja!
Gudarna så bestämt i sitt råd, det visa:
blott om två människobarn för hvarandras lisa
haft att uppoffra ära, stolthet och dyra band,
och när de gjort det helt, så att en vänfast hand
längre ej räckes dem för deras hjärtans brand;
— först när de vågat allt hvad dem bundit och binder,
spirar kärleken upp mellan dem utan hinder.
* *- *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
