Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Kapten Tärnberg - En julotta i barkbrödets Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagen är blidare än de föregående, solen glänser fram
lågt öfver skogen i söder, och han begynner bli varm under
sin fårskinnspäls. Därför drager han af sig den, rullar ihop
den och lägger den på säcken, fortsättande sin väg i
skjortärmarna. Han får fatt i en stockflötarvisa, sjunger den i
takt till sina långa steg och när den är slut, börjar han på en
psalm. När solen gått ner och stjärnorna tända sig i
skymningen, öppnar skogen sig mot en isbelagd, stor sjö, och nu
vet Antti, att han tillryggalagt mer än tredjedelen af vägen.
Han är icke rätt nöjd längre, han har gjort dålig fart, och
likaväl känner han tröttheten smyga sig in i alla leder, så
han allra helst kastat sig ned i drifvan och somnat bort från
alltsammans. För att friska upp sig sätter han med full fart
utför strandbranten ned på isen. Där kommer ett kallt
vinddrag och blåser igenom honom. Med skymningen har kölden
skärpt till, hans svettiga skjortkrage har frusit stel och skafver
honom i nacken. Mjölsäcken tynger olidligt och repen skära
honom smärtsamt djupt in i axlarna.
Långt på andra sidan sjön ser han ett ljus blinka från
en ensam gård. Ett ögonblick står han magnetiserad af tanken
att få sträcka ut sig i värmen och hvila en minut, innan han
drager vidare i natten, men det nästa har han gjort våld på
sig, löser sin börda från ryggen och drager sin kalla päls
på — det blir för kyligt att hålla ut julnatten i bara
skjortärmarna. Han sopar isen under sina fötter fri från snö och
hugger ett hål i den med sin järnskodda staf, så att vattnet
stiger upp. Så tager han försiktigt några näfvar mjöl ur
säcken, blandar det till en välling i vattnet och sörplar i sig
sin ensamma julkvällsvard. Därpå sadlar han om säcken,
tänder sin pipa, tager fart igen och drager en rät linje snedt
öfver den dystra hvita fjärden, medan julstjärnorna tindra
i kölden och månen i första kvarteret stiger ett litet stycke
upp öfver den mörka synranden för att snart försvinna bakom
den igen. Han tänker icke längre på de fyra milen öde mo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
