Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Kapten Tärnberg - En julotta i barkbrödets Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först om en timme hämtar hon Antti från badstugan,
han är så trött, att han knappast förmår gå utan stöd, men
likafullt reser han i förbifarten sina skidor upp mot
stugväggen. Inne i pörtet är allt som förbytt. En präktig brasa
brinner i spiseln, ett hvitt duktyg är bredt öfver furubordet,
pärtblossen spraka i väggspringor och klykor — och fyra
präktiga stora rykande näfverrifvor med färskbröd bakadt
af mjöl och mjölk stå midt på bordet. Barnen sitta efter
ålder rundt omkring det utan att röra välfägnaden, och
Anna tager det yngsta ur vaggan till sitt bröst.
”Nå kom nu, goda Antti, och låt oss välsigna julbrödet!”
När bordsbönen är slut, säger Antti i det han tar för
sig, sina första ord sedan han kom hem:
”Hälften af mjölet måste jag gräfva ner i en sandgrop
en mil härifrån, annars hade jag aldrig orkat fram. Jag
hittar nog dit en annan dag för att hämta det.”
”Men då är det ju blandadt med sand,” säger Anna.
”Ånej, du, — jag lade in det i min skjorta . . .!”
När den värsta hungern är stillad, tänker Anna på att
man vid denna tid går i ottesången annorstädes och söker
fram sin psalmbok.
”Vi ska taga en psalm, som vi kunna utantill,” säger
Antti.
Den psalmen, som de hungrande ödemarksborna kunna
utantill, är:
”Hela världen fröjdens Herran
tidigt och af hjärtans grund . . .!”
Barnen få falla in med de visor de kunna, en hvar efter
sin näbb. Det stör icke andakten, isynnerhet som föräldrarna
hålla dominanten med psalmtakten.
——*—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
