Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Lille Karl - En natt på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stark och så samfälld var rusningen, att han likt en
förladdning slungades vidare utför farstutrapporna af trycket
från de många otåliga bakom.
En knapp halftimme därefter satt han redan, omklädd
för resan och med den sista biten frukostmat i munnen,
mellan fårskinnsfällarna i Valkola-Mattis släde. Solen gick
just upp öfver den gamla gymnasiistaden, medan de åkte
Storgatan fram och passerade stadsporten. Samtidigt med
dem gingo alla gästgifveriets hästar ut åt olika håll framför
slädar med otåliga, hemförlofvade skolpojkar, men Karl hade
triumfen att vara den förste, som passerade stadsporten med
klingande bjällror och en sprängande glädjekänsla högt uppe
i halsen. Solen hade gått upp öfver tindrande rimfrostskogar
och färgade dem blekröda. När vägen krökte sig, såg han,
utan besvär att vända sig i sin stora päls, den gamla
gymnasiistaden bolma ut en hel sky de skäraste rosor i den
frost-klara luften. De slingade och virade sig ur hundrade
skorstenar, mörknade till vanlig rök, bleknade till hvit
sommar-nattsdimma, strålade i purpur, stego allt högre och flöto
slutligen bort i ett fint blomsterstoft högt, högt uppe, för den
vaknande nordanvinden, öfver den vackra staden steg dess
gamla, hemlighetsfulla borg, färgad svart och hvit af frosten,
men med tinnarna högförgyllda af morgonsolen. Och fast
Karl kanske saknade staden en helt liten smula, såg han
den likväl med förtjusning småningom skymmas undan af
backar och talldungar, tills han vid en sista krökning tog
afsked af dess sista kännetecken — det luftiga rosenmolnet
långt borta öfver den glittrande skogen.
Och nu låg landet framför honom hundramilsvidt, med
snöiga, djupa skogar, ändlösa isar och tjugu graders köld
öfver sitt dunmjuka, rena snötäcke. Släden knarrade
enformigt, rimfrosten bländade, och hästen spådde med
upprepade frustningar att de skulle bli välkomna hem.
Valkola-Matti satt på kusksätet och spärrade ut med det högra benets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
