Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl August Tavaststjerna - Ur Lille Karl - En natt på isen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljus till Zulamith, och han utförde ansenliga sträckor godt
arbete, sedan han en gång beslutit sig för hvilken stjärna
han skulle utnämna till Zulamith. Han stannade slutligen
vid en af de mest gnistrande stjärnorna, hvars sken växlade
i hvitt, violett, blått och rödt, alldeles som en diamant, flere
gånger i sekunden, och så begaf han sig ut på färd till henne.
Efteråt erfor han att hon lydde det manliga namnet Sirius,
men för honom blef hon länge och väl brännpunkten af all
kvinnlig skönhet, med drag som växlade, det är sant, men
som oftast buro Anna Ramsenii hulda släktegendomligheter.
Först, när han började färden, bar stjärnan tydliga drag
af den vackra prästdottern, men han hade ännu icke hunnit
särdeles långt, innan hans stadsflamma på ett störande sätt
förde in sitt lustiga, skrattande ansikte mellan Zulamiths
och hans eget. Han försökte jaga bort henne genom mycket
oartiga tankar, men hon stod likafullt kvar och storskrattade
emot honom en half miljard mil borta i rymden. Han lät
då nåd gå för rätt, byggde sin ljusbro fram emot henne, han
såg icke till personen, ursäktade han sig för sig själf, och
bytte för säkerhets skull om namn på stjärnan för att icke
vara Zulamith otrogen. Han kallade den i största allmänhet
”Lycksalighetens ö” och styrde fram emot den genom
himla-hvalfvets skimrande arkipelager.
Snart hade han lyckats få en fullkomligt hel förnimmelse
af att vara ett obetydligt stoftgrand, som sväfvade fram midt
genom världsrymden. När han såg åt sidorna ner på isen,
hade den en märkvärdigt overklig färg, såsom låg den många
mil under dem. Den mörka strimman skog vid synranden
kunde mycket väl passera för ett moln någonstans långt
borta, och all känsla af horisontal- och vertikalplanet hade
han lyckats förjaga. Hästen, släden, Matti och han själf
voro en planet för sig, uppåt- och nedåtkänslan fanns icke
längre, och de drogo frigjorda och starka i sin tro på
ungdomskärlekens makt allt vidare fram mot Lycksalighetens ö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
