Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mikael Lybeck - Ur Dikter III - Till dina händer små - Den tysta elden - Mina söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnel, när du ger din hand,
ge den fast och stilla!
Handen är ett lif ibland,
Gunnel, Gunnel lilla.
* * *
DEN TYSTA ELDEN.
Jag ser den brinna, stark och dunkelröd,
den tysta elden — hemmets eld på härden.
Men ny, fördjupad, tyckes mig dess glöd
mot allt det mörka, som behärskar världen.
Då böjer jag mig stilla fram mot den,
som vid min sida håller vakt vid lågan:
”När sorgen når oss . . . har du mod då än?”
En blick, en enda; hennes svar på frågan.
Så må de komma, lifvets olycksår,
och hölja i sitt mörker våra öden.
Vår tysta eld! . . . den känslan är dock vår
med tvenne gnistor sprungna fram ur glöden.
MINA SÖNER.
Stannande, maktlös står jag
inför det oundvikliga: allt det tunga,
som väntar er.
Men sen icke mörkt på lifvet —
sen icke därför hårdt och obarmhärtigt,
som lifvet ser!
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
