Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olikartade yttre tillfällen, liksom den ej längre ansåg sig
behöfva moralens försvar; särskildt Creutz’ skaldekonst företer,
i sin förnäma estetiska hållning, ringa didaktik i vanlig mening
och inga personverser.
Creutz’ vittra produktion faller under årtiondet 1753—63,
och samtidigt diktar Gustaf Fredrik Gyllenborg sina
bästa, kraftfullaste skaldestycken. Redan tidigt — t. ex. i
”Världsföraktaren”, ”mitt mästerstycke”, som han kallade
den — framträder hans temperament utprägladt i den stoiska
riktningen. Med denna stoicism förmäler sig dock en längtan
till lugnet i naturens sköte, och här visar sig Gyllenborg som
en typisk rousseauan. Hatet till världens dårskaper och
harmen öfver samhällets oförrätter kunde resultera icke blott
i stoicism utan också i epikureism så i någon mån hos
Dalin, så mera verkligt kändt hos Creutz. Också Gyllenborg
försöker sig på den vägen (i ”Människans nöjen”, en
pendant till ”Människans elände”), men med mindre
framgång. Han är och förblir den allvarlige världsbetraktaren,
som i resignationen och i känslan af egen oberördhet söker
sin tröst. I sin lifsuppfattning är han en ”upplysningens”
lärjunge, ehuru visserligen utan öfverdrifter eller betänkligare
konsekvenser. Själf erkänner han sin fantasis torrhet
och didaktikens underlägsenhet ur estetisk synpunkt. En
hedersplats i socialt afseende skulle dock hans dikter få, det kände
han, på grund af ”en sund moral, kärlek för sanning och
fäderneslandet”, som uppburo dem. — I hans senare alstring
sättas fablerna främst, och han själf har icke heller ansett
något annat vara värdt eftervärldens åtanka. För fabeln
passade tvifvelsutan hans läggning; han når dock sällan sitt
mönster La Fontaine i elegans eller spiritualitet, sällan är
också uppfinningen hans egen. Som dramatiker erkände han
själf sin oförmåga; och hans stora epos ”Tåget öfver Bält”
blef en desillusion. Ett par utdrag ur detta må här meddelas
som prof på tidens ”hjältestil” — och som af ett visst intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
