Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu, då vi firat 250-års-minnet af det märkliga tåget. En
upphöjd patriotism gör versen stundom dräglig också för vår tid.
Den franska klassiciteten hade ju i Gyllenborg en
anhängare; dock följer han dess lagar mindre slafviskt än man
vanligen föreställer sig. I sin teori — han utgaf på gamla
dagar en länge förberedd, versifierad poetik, ”Försök om
skaldekonsten” — visar han sig ha tagit intryck också af
de engelska estetikerna, särskildt i uppfattningen om poesien
som en målande konst. Boileau var visserligen hans ”förste
mästare”, och de gamla klassikerna stå alltjämt för honom
som de ouppnådda mönstren. Snillet måste styras af
förnuftet; det sunda måttet måste härska, harmonien i det inre
som i det yttre är hufvudsaken. ”Naturen” gör icke till
fyllest, också ”konsten” måste vara med. Men konstmässigheten
får icke vara synbart dominerande: bäst är den vers,
”där konsten snillet styr och syns ej taga del”. Versens
polityr får icke föraktas, rimmet må helst finnas. Men
diktkonsten kan dock icke intvingas i regler, och bättre än
en torr akademisk slentrian är den obändiga entusiasmen.
Detta är medgifvanden, som man icke skulle väntat hos den
”regelrätte” Gyllenborg. De visa hän därpå, att den franska
klassicitetens teorier i sin ensidighet icke längre kunde
upprätthållas, och att dess anhängare hos oss snart måste ogilla
den torra förståndsmässigheten som poetisk princip.
Efter 1763, då så många betydande skalder upphörde att
dikta — Mörk hör också till dem —, märktes i vissa fall en
afmattning inom vår vitterhet. Den målning, som Gyllenborg
gifvit däraf — ”på Vitterhetens graf växte Dagligt Allehanda”
—, är dock ensidig. Flera litteratörer slöto sig tillsammans
i vittra sällskap, som stundom utgåfvo publikationer.
Efter Tankebyggarorden och sällskapet Vitterlek —
som Olof Bergklint bildat, och där kritikern och
språkmannen Abr. Sahlstedt var censor — stiftades (1766) Utile
Dulci, som snart följdes af Apollini Sacra i Uppsala och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
