Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt detta Dafne hastigt skådar.
En präktig yta snart bedrar,
dess unga hjärta henne bådar,
att hon för litet smakat har;
hon sig åt alla nöjen delar,
nu tror hon lifvet börjar först;
hon söker släcka hjärtats törst,
men känner dock att något felar.
Det ljufva hoppet, själens vän,
som alltid smickrar, alltid retar,
bedrar och lindrar Dafne än :
hon ständigt efter säilhet letar,
men får dess skugga blott igen.
De lugna nöjen, som hon njutit,
som likt en stilla källa flutit
med glädjen in i hennes själ,
ha deras rena ådra slutit:
hon känner blott ett konstladt väl.
Fast lyckan henne öfverhopar,
dess hjärtas tystnad dock ej vinns;
det är förtryckt och hemligt ropar:
"Månn ingen annan säilhet finns?”
Men snart den häpna Dafne saknar
de förra känslor som hon haft:
i alla sinnen redan vaknar
en obekant och ljuflig kraft.
Ibland i glädje hjärtat simmar,
men strax en suck från bröstet går;
nu nöjet fram ur ögat strimmar,
nu åter trillar ner en tår.
Hon sig i ständig tystnad sänker,
en enslig känsla börjar rå;
hon finner vällust när hon tänker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
