Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - JACOB WALLENBERG ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–-__––––––––––––––––-
Jakob Wallenberg
vår fintlige fjärde styrman har sedan af bägge hans fötter
låtit göra sig ett par ståtliga ljusstakar. Eftermiddagarna
bestormade man bondstugorna. Hvart vi kommo blef ett
gästabud. Töserna rycktes från spinnrocken till slängpolskor och
hulpo oss med mycken villighet att skaka skörbjuggen ur
lederna. Hvar och en feck sig en dame de ses pensées. Här
lektes gömma, här skiftades makar, här trallades: ”Adam
hade sju söner”, m. m. Då vår kapten hörde detta, drog han
på axeln och sade: ”När fan är hungrig, så äter han lort.”
Mördande infall, men sant till minsta bokstaf. Dock föregingo
inga felaktigheter, ty vår skeppspastor var med och hotade
oss med offentlig kyrkoplikt.
Får jag lof att beskrifva våra norska gudinnor? Cui
bono? kunde man inkasta. Men, min gunstige läsare, fall
mig icke i talet med denna ledsamma fråga. Alltför få af
mina kapitel uthärda henne, och hvilken oräknelig svärm
folianter skulle icke vräkas utur våra boksamlingar, om man
mätte dem med denna måttstock? Oroa mig därför icke med
ert cui bono, jag ber en gång för alla.
Så stiger då hit, mina sköna: lilla Gunilla, stora Gunilla,
Marta, Åsele, Agnil. Jag skall afmåla eder som kortast.
Lilla Gunilla var vårt allas ögon lita till dig: en
snut-fager, brunögd unge, med svarta extremiteter, nio kvarter
hög och jämntjock, åtminstone så länge vi voro där. Skulle
hon efteråt utvidgas på något ställe, vare sak hennes. Stora
Gunilla var en femtonpundig köttunna på två ben, hvilka
uppburos af ett par fötter, som tycktes uppsluka tiljan hon
gick på. Den som ville jaga på spår kunde aldrig missledas;
ty hvar hennes fot sattes ned i snödrifvorna, tog den med sig
en hel kvadrataln. Åsele rullade ett par vinda ögon, hvilkas
tjusande blinkar tycktes delas på flere tillika och hade så
när bragt ynglingarna hårihop, såsom hvar och en ville
till-rycka sig mesta strålarna utaf detta irrbloss. Märta prunkade
med tvenne alltför täcka händer: den högra hade ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
