Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot denna beskrifning må man nu ställa den, som
gjordes af Lehnberg i hans af Svenska akademien prisbelönade
äreminne öfver Birger Jarl:
”Jag ser en stad, hvars utseende talar om rättighet att
pryda och befolka ett rike, hvars egenskaper, närmare
betraktade, visa honom ämnad att sprida lif, rörelse och välmåga
bland ett folk; palats, som gifva begrepp om tankens vidd;
höga berg, öfvertäckta med byggnader eller jämnade med
jordytan; murar, som synas uppväxa ur hafvet; böljor, tvungna
att bära samma tyngder som bergen eller att framgifva samma
frukter som jorden — allt intrycker vördnad och förundran,
allt vittnar om makt och ära. Sorlet af en beställsam
folkmängd, som växlar sina varor, idoghetens gälla och hastiga
ljud ifrån tusende verkstäder, hamnarnas trängsel af riklastade
skepp och de växlande färgerna af flera hundrade flaggor —
allt andas lif, allt talar om treflighet och båtnad.”
Men detta är ej en beskrifning på Stockholm utan på
en stor stad i allmänhet, och det var just detta allmänna i
skildringen — vi skulle säga: schablonmässiga — som af
den tidens smakdomare ansågs som en förtjänst. Blick för
detaljen vittnade om ett pedanteri, från hvilket vältalaren och
”filosofen” borde hålla sig fria, och att Linnés stil i själfva
verket var vida mera nationell än Lehnbergs ihåliga
deklamation var något, som sjuttonhundratalets estetiker ej insågo.
Men hos Linné kommer ej blott germanens realism fram.
Han var ock ett barn af rokokons tidehvarf — han liksom
den andre store realisten under denna period: Bellman.
Liksom denne öfver sina försupna Bacchi-hjältar kastat en slöja
af rokokons hela gratie, så hvilar det ock öfver Linnés
naturskildringar ofta en fläkt från samma älskvärda rokokovärld.
Då våren börjat kläda marken med blommor, ser han, huru
”den sköna Flora kommer och sofver hos Febus”, Lappland
förefaller honom såsom ett ”Domicilium Pans” och ”i
soluppgången var träffeligt nöje se uti den stilla floden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
