Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syntes såsom ville vågen krossa dem emot stjärneringen,
och än tyckte de sig sjunka uti en bottenlös afgrund. De
vattenrika molnen samlades och en faselig natt utbreddes
öfver hafvet. De täta ljungeldar, som lyste utur mörkret,
visade dem intet annat än skär och klippor, mot hvilka
vågorna med ett förskräckeligt dån bröto sig och mot hvilka
de fruktade att löpa. Masten bågnade. Trossarna hveno.
Band och fogningar krakade och suckade. Ett haf med
vatten brusade inom själfva skeppet, när det stötte och bröt
sig sönder mot en liten klippa.
Kungasonen fattade en roddarebänk. Hans enda arbete
var att ej böljan måtte stöta undan honom detta understöd,
som han i yttersta faran tillgripit. För öfrigt lät han vädret
och vågen föra sig hvart de behagade och ödet beslutit. Och
flöt ändteligen uppå Fitetsnäs. Detta Fitetsnäs var då ännu
ej blifvet en ögonsten uti Norden och en drottning i
Mannahem. Den tiden hade ej heller Agne mellan trolösa händer
utgjutit sin sista andedräkt och gifvit detta näs ett evigt
namn. Det var då en obebyggd och ohyggelig klippa, med
törnen och aldrar till sin största del omgifven. Där byggde
korpar bland klyftorna, och några uslingar hade där
upprest sina kojor. De delade sina dagar mellan fattigdom och
bekymmer och sökte sin föda af de fiskar, som lekte i de
kringflytande vattnen. Här satt denna yngling på en
bergsklint, att låta vattnet rinna ur sina kläder, och sänkte tillika
sina tankar uti eftersinnandet af de underliga vägar, som
de odödeligas hand honom fört. Han märkte sig ännu
ej vara utur deras försorg utesluten, emedan de intet
allenast frälsat hans lif utur så många faror, utan ock efter
sista skeppsbrottet fört honom till en strand. Men då ville
hjärtat dö af ängslan uti hans bröst, när han eftertänkte
hvad kära personer han lämnat i denna fara. Hans
andedräkt blef tung. Bröstet slog i djupa suckar och ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
