Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgöto en ström af tårar, som blandade sig med det salta
hafsvattnet.
— Min trofasta fosterbroder, sade han, skall du här hafva
supit ditt sista farväl. Man såg uti dig en liknelse af de
forna kämpar, som segrade med äran i bröstet och styrkan
i händerna. Du var det ej alla kungasöner äro och tycktes
ännu blifva större. Men nu har du slutat ditt äro-lopp
och vräkes bland böljorna. Din fosterbroder lefver,
tvifvelsutan till nya olyckor, och kanhända han snart nog får
omfamna dig hos Iallvadur. Och du, min välmenande fosterfader,
du som varit så oförtruten att uppämna mig till dygden
och äran, du som har vant mig att segra öfver mig själf,
så lämnar du din fosterson i bekymmer öfver sina olyckor
och i djupaste sorg öfver din bortgång. Jag vet du var
dödelig. Ditt gråa hufvud lofvade mig att ej länge få njuta
frukten af din mogna visdom. Men ack! att du åtminstone
fått dö i mina armar. Jag skulle tackat dig för all din
kärlek. Jag skulle försäkrat dig om min vördnad, som följt
dig uti grafven. Jag skulle än en gång af din mun hört
vägen till äran och odödligheten och tryckt dina sista ord
till en evig ihågkommelse i mitt hjärta. Jag skulle lagt dina
ögon tillhopa och dina ben i sin grift.
Under det han således klagade, kom till honom utur
buskarna en ärofull man. De gråa hår, som sväfvade kring
hans axlar, vittnade det höga åratal, som han öfverlefvat.
I sin hand bar han en staf, den han skurit af en hassel,
och hela hans klädnad var slät och enfaldig. Dock lyste
ur denna nedrighet ett stort och majestätiskt väsende.
Åldren hade intet plöjt några fåror i hans ansikte och han
intet förlorat den minsta del af sin ungdoms behagelighet.
Hans kroppshydda såg ännu intet lutande till jorden, och
fotterna sviktade ej under den tyngd de buro. Där voro,
genom åldren, frukterna af en lång förfarenhet och mogen
visdom förenade med ungdomens liflighet, som ännu var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
