Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl - " ™><Jj%r****–––—.T!’ ^
J. H. Mörk och And. Törngren
under en odrägelig tyngd af år och halp att bära sig på en
staf. Med den ena handen tog han framför sig, att därmed
leta sig väg, emedan hans ögon tycktes vara slutna. Till
gång, till växt och anseende var han alldeles lik Svipdager,
hvilken hade haft så mycken omsorg för honom och genom
den sista stormen blifvit sliten ur hans armar. I denna
skepelse ställde han sig vid Alriks hufvud. — Min käraste
fosterfader, ropade denne, mitt hopp och min fägnad, är
det du eller någon omild spökelse, som kommer att med sitt
gäckeri göra min olycksbörda tyngre? Hvadan kommer
du? Denna syn säger mig fullnoga, att den olycka, som
mig förföljer, och den förtörnade gudamakt, som sönderbrutit
mitt skepp mot klipporna, hafva gjort ända på ditt lif. Kom
mer du att begära en tom grift? Eller jag tror fastmera
att du redan vistas bland de sälla skuggor, som njuta en
evig frid och fägnad till belöning för sin dygd och rättvisa.
Det är din vålnad, som kommer att betyga sitt medlidande
öfver mina olyckor? Tala till din fosterson och unna honom
i sina sorger den hugnaden att ännu en gång få sluta dig
inom sina armar. — Tre gånger uträckte han sina händer,
och tre gånger drog sig denna skugga undan för honom.
Han suckade och tårarna runno öfver hans ansikte. Den
gamle syntes obevekelig och sade med korta ord: — Skynda,
min fosterson, Götildas frihet står i fara. Utbjud dig till
hennes försvar och gör dig välförtjänt af dina fiender. — Och
därvid försvann denna skugga undan hans ögon.
Alrik vaknade full af sorg, lyftade sig på armbågen
och tycktes höra ett sorl inom borggården. Likasom en
herde, hvilken släppt sin hjord utur ögonen och ligger
själfs-våldig i skuggan, hvarest han på sin pipa sjunger om sin
kärlek: han intages af häpenhet, när han får höra tjutandet
af björnarna som anfallit hans hjord och det ömkeliga lätet
af de värnlösa fåren som slaktas; han kastar sin pipa och
tager sitt spjut; han räcker ut örat och lyssnar; när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
