Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUIH.
–––-...............—
J. H. Mörk och And. Törngren
=«
och en talade till hans beröm. Deras förundran var otrolig,
när de sågo de djupa sår, genom hvilka de slagna fallit.
Deras förundran vändes i vördnad för honom, som haft
sådan kraft i händerna och, då han stod allena mot så många
svärdsuddar och tillärnade dödar, likväl haft så stort mod
i hjärtat. Den ene sade till den andre: — Han förtjänar namn
af en kämpe. Han är värd den ära och den seger han
vunnit. Själfva mandomen har här utbjudit sig till Götildas
försvar. — Och var äfven det härvid värdt att med
förundran anses, det ibland så många, som talade till hans
beröm, var ingen som smickrade honom med öfverflödigt
loford, och bland så många, som med orden betygade sin
fägnad öfver hans segrande tapperhet, var ingen som
där-öfver afundades i sitt hjärta. Så voro smickran och afund,
två vanliga gäster i kungahusen, biltoga utur Domars hof.
Hans stora dygd ansåg alltid smickran med förakt och slog
alltid afunden på fingren, att hon blödde därvid. En sådan
allvarsamhet hade nödgat dem att fly undan hans ögon och
lämna rum åt uppriktighet och sanning.
Emellertid hade Seminger låtit hämta Vandråder, som
flytt tillbaka till hans skepp, hvilka lågo därutmed i ett af de
kringliggande skogarna och backarna väl förvaradt lugn. Där
skulle han vara efter sin mening säker. Ingen skulle känna
de slagna i deras främmande kläder. De, som följt honom
och voro i samma fara invecklade, skulle ej förråda både
sig och honom. Flera visste ej däraf. Och hända hvad
som ville, skulle han hafva ett säkert försvar i sin konung,
hvars nöje han sökt. Allt slog honom felt. De slagna voro
igenkända, och Seminger öfverlämnade honom i deras
händer, som tycktes mest vara rörda genom hans förmätenhet.
Själf vore han beredd att utstörta ett så förmätet blod, men
att han ej måtte förtjäna att misstänkas, skulle de få
förhöra den brottslige. Att ingen fruktan för sin konung skulle
synas hindra densamme att tala sanningen, lämnades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
